Aktiv dödshjälp!

Idag har Malin skrivit nått så bra i sin blogg. Hon skriver iof roliga och bra saker varje dag… men idag är det nått som alla borde tänka lite extra på. Å jag måste erkänna att jag håller med henne ända ut i fingerspetsarna. Hon har sååå rätt och jag förstår inte varför människan inte själv får bestämma över sitt liv i denna fråga. Vad tycker ni?

För er som inte orkar klicka på länken så kommer hela inlägget här:

Jag är FÖR aktiv dödshjälp!

Tänk dej att du är sex år.

Du har en ärftlig sjukdom.

Får en tumör i halsen.

Opereras, men blir totalförlamad.

Kan endast le, nicka och prata.

Du ligger på en rullbrits dagarna i ända med livsuppehållande hjälpmedel. Respiratorn vakar över ditt liv. Utan den kan du inte ta ett endaste andetag.

I 26 år har du haft det så.

26 år!

Är det meningen med livet?

Råder en hysteri angående detta just nu. Kim 31 år, är kvinnan som det handlar om. I början kunde hon vara ute och göra saker som hon mådde bra av, gå på disco med mera. Men under de senaste åren har hon blivit sämre och sämre, hon har inte orkat vara ifrån sin säng. Har smärtor i kroppen som hela tiden förvärras. Ligger där dagarna i ända, hemma i sin lägenhet med två assistenter dygnet runt.

Runt julas tog hon sitt beslut. Hon vill slippa detta, vill lämna allt innan hennes hjärna lägger av och kroppen bryts ner totalt. Så länge hon är medveten om sin situation. Har skrivit en vädjan till Socialstyrelsen och det blev hej-dundrans-liv-och-kalabalik.

Hur gör man i detta läget?

Sveriges lag säger att det inte är okej med aktiv dödshjälp.

~

Jag kan lätt ställa mej i det hörnet av klassrummet som motsvarar: för aktiv dödshjälp. Helt klart. Men - det ska skötas korrekt. Klart det kommer finnas anhöriga som “missbrukar” systemet om lagen skulle ändras. Arv med mera.

Det hela ska utredas noga i varje enskilt fall. Patienterna skulle få ansöka om aktiv dödshjälp. Det är så mycket som spelar in i detta läget.

Och vem ska utföra handlingen? Läkarna? Anhöriga? Personen själv vore ju det optimala, men i de fallen där det inte är genomförbart, hur göra då?

Jag tycker att om det inte ligger några psykiska problem i bakgrunden så ska patientens egna värderingar och beslut slå hårdast, inte läkarnas, politikernas eller Socialstyrelsens. Det är ju inte dom som ligger där i sängen och lider. I åratal.

Varje person har ett eget val. Har man en cancersjukdom kan man avbryta sin behandling och leva så länge kroppen orkar. Då är det helt plötsligt okej. Men när det rör sig om en respirator så blir det ett annat läge..?

Man har inte rätt att tvångsbehandla någon, förutom när det gäller psykisk tvångsvård.

Men att låta denna Kim (och alla andra i samma sits) ligga i sin säng dag ut och dag in medans hon lyssnar på respiratorns in- och utblåsningar och allt hon vill är att slippa lida! Är inte det att tvångsvårda någon?

Svar: JA!

Hon blir inte bättre, bara sämre och sämre. Jag tycker det vore helt rätt att utreda detta fallet och låta denna kvinna få sin vilja igenom. Hon har levt 26 år med totalförlamning, jag kan förstå att man inte pallar med läget längre. Hon vill inte längre lida. Hennes anhöriga har erbjudit sig att hjälpa henne, men i dagens läge får de fängelse för det. Mord.

Hon vill sövas ner innan respiratorn ska kopplas ur. På så sätt upplever hon inte kvävningskänslorna. Helt förståligt. Vad är det att tjafsa om egentligen?

I bland annat Schweiz finns möjlighet att avsluta sitt liv. Lagligt. Kan man inte göra det själv hjälper läkarna till. Patienten får en dödlig dos av sömnmedel och somnar in efter ett par minuter. Assisterat självmord som bara genomförs om patienten har velat det under en lång tid + är i fullt medvetande.

Jag tycker det är helt okej om det sker av rätt anledning och egenfattat beslut. Personer som har haft ett långt lidande och anser inte vilja vara som ett kolli eller vad det nu må vara. Tänk alla dom personer som lider av t ex MS. Sjukdomen som bryter ner hela kroppen. Förstör och förtvinar. Finns inget bot. Bara en utväg. Å den stupar på rätt bra. Om en MS-patient beslutar att han/hon inte vill uppleva den sista tiden utan vill hoppa av tåget så länge den mår “bra” ska den inte få det då? Måste hon/han plågas med kramper och kvävningsupplevelser bara för att det inte är lagligt att få hjälp att dö? Bara för man inte själv kan pilla i sig de där medicinerna ska man inte ha den chansen? Ordet empati används mycket i denna debatten. Men jag anser att ordet används i helt fel mening. Empati är inte att låta patienten fortsätta sin kamp och lidande. Empati är att låta dem slippa lida i detta sammanhang.

Sen finns det alltid en annan synvinkel. Om det istället skulle vara sonen Peter som har sin gamla mamma Agda på ett hem och vill låta henne somna in, har vi ett helt annat läge. Visserligen kanske hon är svårt dement och ligger som en grönsak i en säng dagarna i ända men… hade hon inte även ett par mille på kontot..? Där har vi ett problem. I sådana lägen är det svårbeslutat och bra mycket mer invecklat.

Men, som sagt, en person som länge har haft denna vilja länge och som är i sitt fulla sinne, anser jag borde få hjälp och rätten att ta sitt liv. 

Helt klart!