Ge mig styrka

Jag fattar inte vad det är för fel på mig. Har jag ett så sjukt närhetsbehov så att jag inte bara är psykiskt knäpp utan att jag även påverkas somatiskt?

För det verkar som att jag blir sjuk varje gång Niklas är borta en längre tid. Detta är faan inte roligt. Vaknade i morse med snor i hela hjärnan. Inte en enda cell fanns det kvar där inne, endast snor.

Energinivån ligger ju inte direkt på topp när det är så. Å för att göra det hela ännu mysigare så har Cornelis den senaste tiden gått upp tidigare och tidigare. Nu har han dragit det så långt att han anser det onödigt att somna om efter morgonflaskan som han får i sängen. Grattis Anna, din dag börjar nu mera kl 6:30. J I P P P I ! ! 

Dagen skulle ju spenderas till städning och besök. Men det enda jag gör är att kolla på kl för att se när det är dags för Nelis att sova lite så att jag kan springa in i sovrummet och slumra jag med. Faan det här går ju inte.

Önskar att jag kunde låna ut honom lite under dessa veckor. Kanske bara en natt eller så. Men jag vet att det inte går. Skulle aldrig överleva. Skulle hela tiden undra om han har det bra, om han äter, om han är ledsen, om han sovit som han ska osv. Så det skulle nog inte bli så avkopplande som jag skulle behöva.

Nee bara att kämpa på. Trots snor och trötthet så älskar jag ju den där lilla plutten över allt annat och skulle kunna göra vad som för honom. Å då är det inte så jättesvårt att hitta den där extra energin som behövs för att klara av dagarna, även om det innebär att man stupar som en tok i sängen på kvällen när han har gått och lagt sig.

Nee sluta klaga, börja leka.