I våras gick vi en föräldrakurs. Jag levde på hoppet att det skulle va människor som jag skulle lära känna. Bli vän med, åtminstone nån av dem. En vän eller några att putta barnvagn med. En vän till mig och en vän till Cornelis som han kan dregla ikapp med. Men inte. Det var den mest svårflirtade grupp jag någonsin träffat. Jag försökte och försökte lite till... Men inte villle de leka. De ville inte ens prata på de träffarna vi hade på mödravården. Fick tillslut ihop en maillista med alla tjejerna på.... men inte har nån mailat och inte verkade det så intressant det heller.
Vill ju så gärna ha nån som är i samma situation, nån att tjöta med, putta vagn och ta upp yta på Rådhuscaféet med. Usch det känns verkligen i hjärtat att jag inte har det. Visst jag har underbara vänner... men de växer inte på träd och jag vill ju inte tjata hål i huvudet på dem för att jag inte har nån annan.
Trist. Hur gör man då? Kan ju knappast lalla in på Rådhuset och sätta mig i första bästa mammahög. Men jisses vad jag önskar att det hade varit så lätt. Men jag antar att livet inte är lätt. Men ska ju inte ljuga med att jag undrar varför ingen av tjockisarna ville leka med mig. Hade de verkligen så många kompisar att en till skulle bli för många eller är jag bara skettråkig att va med?
Jag e gärna din tjockiskompis! Synd som snö bara att vi inte bor lite närmre varandra. Men nån dag borde vi kunna få till å ses, det e grejer det att ha nån att ta en promenad med å sedan en fika. Det var mkt sånt när Linus var liten för min del, mysigt!
SvaraRaderaVarför jag inte hörde av mig tidigare var för att jag tyckte det var en stor omställning i början o få barn o tyckte inte riktigt att jag hann med nåt, så där har du lite svar på frågan. Jag tror också bara att vi kände oss lite blyga i början på föräldragruppen innan vi fått barn o inte kände varann så väl. Men nu umgås vi ju ibland iaf:) Och en favorit hitta du ju ändå tillslut, Emma. För ni träffas ju en del. Livet är inte så hemskt som det känns ibland:) Kram på dig Anna!
SvaraRadera