Läste på en blogg:
"Leon har varit så ledsen, så ledsen ikväll. Tårarna har rullat nerför kinderna och han har skrikit sig helt svettig. Provade med allt men inget hjälpte. Så jag tog honom i min famn och höll honom så nära mig jag bara kunde och vaggade honom. Långsamt avtog gråten och han borrade in ansiktet i min axel och snyftade tills han blev lugn och slutligen somnade.
Jag kan knappt fatta det. Att jag är hans mamma och att jag är den personen för honom i vars famn man kan gråta ut och finna tröst. Det är i sådana stunder jag inser hur stort det verkligen är. Ett ansvar, ett liv. Mitt barn."
Så fint. Insåg när jag läste det att det är precis så man känner. Det är svårt att sätta ord på nått så stort. Men vilken lycka det är när det lilla livet som man skapat kan finna tryckhet i ens famn.
/ Annanas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar