Livet

Ibland är jag rädd för livet. Rädd för det liv jag ska leva.

Kan känna att jag är rädd för att bli gammal. Att inte veta vad som kommer hända mig när jag blir gammal. Jag vill inte bli sjuk, vill inte förlora minnet, vill inte bli en grönsak.

Jag kan känna att jag är rädd för att jag inte vet vad som kommer hända i mitt liv. Jag vet inte vilken dag mitt liv kommer ta slut. Kan va imon… kan va om 100 år.

Jag är rädd för att det ska hända nått med Cornelis eller min familj. Att det ska hända nått som jag inte kan göra något åt. Att jag inte ska vara där, att jag inte ska kunna hjälpa. Inga föräldrar ska behöva överleva längre än sina barn. Men hur ska ett barn överleva att förlora sina förälder som alltid varit där.

Jag skyndar mycket. Vill ha min familj, mitt hus, mitt jobb, mitt liv, min framtid. Men vad händer då? Vad händer när man har alla de sakerna. Vad längtar man efter då? Döden? Jag vill inte längta till döden. Men de stora händelserna i livet är väl att bilda familj, gifta sig, skaffa något eget osv. Jag är rädd för att jag inte ska veta vad jag ska göra när allt detta är gjort. Vem är jag då. Ska jag då bara le och jobba resten av mitt liv. Bli gammal och se tillbaka på livet som en lång resa som började med allt livet kan ge och sen bara var en lång strecka.

Jag vill så gärna leva livet nu. Leva i stunden. Känna att detta är mitt liv, strunta i vad som händer imorgon. Den här dagen är lika underbar som vilken annan dag. Känna att denna dagen är värd att minnas, värd att uppskattas. Men varför väntar jag då på nått annat? Nått sen? Tänk om sen inte alls är så bra som jag tror? Tänk om nu är det bästa i mitt liv och så tar jag inte vara på det.

Många tankar. Många frågor. Men inga svar. Måste lära mig att älska dagen, inte morgondagen. Älska det jag har och inte frukta det som kommer.

Det här är mitt liv, varken mer eller mindre. Det är bara jag som kan leva mitt liv. Det är till för mig och mina drömmar.  Man kan inte veta allt, man ska inte veta allt. Det som händer imorgon får stå för morgondagen. Jag kan inte försvara det idag. Måste leva nu!

…

För Polanski

Ett litet sketet inlägg… bara för dig.

Dagen har tillbringats med träning, jiisses tre gånger på en vecka…  måste kolla tempen snart. När mannen kom hem åkte vi till Tibro. Måste erkänna att jag nästan inte varit där innan. Med nästan menar jag att jag har varit där nån gång men då med ett specifikt mål så har egentligen aldrig sett hålan. Hamnade i nån liten affär med barnkläder iaf som vi blivit rekommenderade. 30-50% på alla kläder, nice. Blev massa Villervalla kläder till sorken. Sen hälsade vi på hanens mamma som jobbar i nån blomsteraffär där. Va tvungna o va snälla och köpa nått… så det blev ett tandborstställ från CULT, fint men dyrt. På vägen hem hamnade vi även på ÖB och Maxi… mat behövs alltis.

Väl hemma igen har vi inte gjort många knop. Tittat tv, nattat barn och käkat taco… lugn och skön kväll. Nu har dock mannen somnat i sin soffa så jag får nog gå och sparka liv i honom. För sover han på soffan så blir det min morgon med Nelis imon och det vill jag inte när jag äntligen har chansen att sova. Hans nattjänst. =P

 

En liten teckning till Polanski. Natti natt!!

Har tydligen fått en award!

Fick denna fina award av Malin. Här är hennes blogg.

Vet inte riktigt vad jag gjort för att förtjäna den. Men tack ändå!

Ska tydligen skriva 7 intressanta fakta om mig själv. Är nog inte så intressant. Men kan ju skriva 7 fakta iaf, sen får var och en avgöra vikten av intresse i det hela.

1. Jag är toknöjd över mig själv för att jag ÄNTLIGEN har lagt om mina matvanor.

2. Jag har alltid haft/har fortfarande väldigt svårt att ta en komplimang, svårt att tycka om mig själv.

3. Lever efter mammas princip att det är helt ok att ha vinterpäls på benen så man inte fryser.

4. Har insett att jag definitivt inte är gjord för att vara gravid. Det är INTE så mysigt som det ser ut. Men klart jag ska göra om det. =P

5. Är livrädd för att bli skrämd av någon. Så fånig att jag börjar tokgråta om nån lyckas skrämma mig.

6. Jag är född lat och har gärna lite skit i hörnen (läs mycket) bara jag slipper städa.

7. Har extremt svårt för ensamhet och vill gärna ha folk omkring mig oftare än oftast.

Kopiera awarden på din blogg
Länka till personen som tilldelat dig awarden
Berätta sju intressanta fakta om dig själv
Välj sju bloggare du vill tilldela denna awarden till
Länka till deras bloggar. Lämna en kommentar i deras blogg som talar om att de blivit tilldelade awarden.

Känner ju knappt 7 människor som jag har blogg till. Men får väl göra ett försök.

1. Ida

2. Maria

3. Harry

4. Malin

5. Emma

6. Någon

7. Någon… säger ju att jag inte känner så mkt folk som bloggar. =P

Saknar!

Vi har ganska lyhört i vårat hus. Kommer det nån i trapphuset så hör man garanterat det i lägenheten. Man hör när porten öppnas och man hör när personen som kommer in stampar av snön från skorna. Ekar även ganska bra. Så de flesta gångerna låter det som nån klampar in ganska bra. Man skulle kunna tro att detta stör… men det är inte så farligt.

Däremot är kissen och jag precis likadana. Vi väntar på mannen. Saknar honom som om vi inte sett honom på år och dar. Har egentligen inte riktigt pratat med honom sen i måndags. Stor saknad när man vill och är van att ha honom nära.

Så nu när jag vet att han ska komma hem ikväll. Han sa att de troligtvis skulle sluta till kl 19, men att det va många som skulle ut så de slutar antagligen lite tidigare. Så nu sitter jag här. Varje gång jag hör nån klampa av sig snön så hoppar fjärilarna i magen och öronen lyssnar massa. Men varje gång slutar det med att jag hör en nyckel sättas i låset på någon annans dörr. Aldrig våran. Fjärilarna flyger rakt in i väggen på magen och allt känns helt plötsligt inte alls så lätt och mysigt, snarare tungt ensamt och mörkt. Jisses tror verkligen att jag tycker om denna hanen. Hanen i mitt liv. Min man!

Pojkstrumpbyxor?

Igår hade min sork strumpbyxor på sig. Pappans kommentar blev “Stackars barn! Han är pojk, han ska inte ha strumpbyxor!”. Men vafö inte? Skitskönt säkert. Man kan flaxa med benen precis som man vill. Å mamman va faktiskt så snäll så att hon valde ett par blå utan mönster… menar att det ligger ju faktiskt strumpbyxor med rosa blommor på i byrån… tog faktiskt inte dem. Men för att föreviga detta ögonblick i min sons liv så har jag naturligtvis tagit kort på det hela. Åter igen till mannens förtret. Klart jag måste dela dem med resten av världen också… eller åtminstone den millilutt av världen som läser min blogg.

 

Se vad han toktrivs i sina blå pojkstrumpbyxor. (oki erkänner att han ser lite crazy ut på den andra bilden, men det beror inte på strumporna… det är nog genetiskt, troligtvis från papps sida *hehe*)  =P

Grattis Nelis!